anna...

Jag skriver på mitt examensarbete. Jag är en person som reflekterar mycket. Eller grubblar, och ältar kanske en del skulle säga. Detta är inte bara bra, men i många lägen är det bra och jag är glad för denna förmåga. Ibland är det tvärt om. Det läskiga är att jag har sådan otrolig självinsikt och jag skulle förmodligen själv kunna berätta för en psykolog vad det var för "fel" på mig. Detta är inte heller alltid bra, dock kan jag hjälpa mig själv i många fall.

Men för att min självinsikt ska leda till något bra, och inte bara destruktiva händelser, så måste mitt fysiska jag må bra. Det är det jag ska fokusera på nu. Jag skriver på mitt examensarbete och får mycket kreativ och intellektuell stimulans som håller andra tankar borta om dagarna. Examensarbetet får mig också, mer och mer för varje dag som går att inse vad jag vill göra i framtiden.

Jag försöker röra på mig, träna och ta ut mig emellanåt, för att även min kropp ska förnyas. På något sätt känns det som att man gör av med sådan energi när man tränar, som inte kommer tillbaka i samma form. Det känns lite som en tung del av kroppen lämnar en och blir lättare att hantera. Och nej, jag talar inte om vikt. Jag talar om välmående.

Att stoppa i sig rätt näring har jag alltid varit mån om. Att göra gott för djuren och miljön genom att välja ekologiskt ger en bra utgångspunkt, sedan får man gärna anamma vilken teori man vill. Denna vecka inspireras jag och Markus av GI, med våra egna modifikationer, för god och hälsosam mat som ger energi - och inte tar den ifrån oss.

Att kontinuerligt få träffa min familj får mig att må bra. Jag är bekväm när jag vet att ärligheten är 100 %. Det är ingen i min familj som skulle säga något avsiktligt för att såra, eller gömma undan information för att vinna överläge. Jag är lite paranoid och tror att det sker i vardagen annars. Jag vet att detta är ett problem, I told you - självinsikt.

Att därför bo tillsammans och just nu dela varenda vrå av mitt liv med Markus, som är en egentlig raka motsats till mig är ovärdeligt. Han har en syn på världen och människor som jag bara önskar att jag hade. Kanske sökte jag mig just till honom för att jag hoppades att en del av det kanske skulle fastna på mig isället. Jag älskar hur han lättar upp situationer när de känns tunga och hur han får mig att sträva efter att bli en bättre människa. Samtidigt tar han fram det bästa i mig och för första stunden vi började umgås bara vi två så har jag varit mig själv - for better or for worse.

Det jag försöker säga är att jag försöker förbereda mig för livet efter skolan. Min tryggaste plats är där, där jag får prestera och möta nya uppgifter. Jag hoppas att verkligheten är vad jag vill att den ska vara, och att jag är det jag vill bli för den verkligheten.

The journey has just begun.